Nej, jag ville aldrig att det skulle bli så här. Jag ville att allt skulle vara enkelt, soligt och varmt. Och utan tvekan. Men tvekan var där hela tiden. För alla gånger jag sagt att hon är den bästa jag träffat har jag fått höra att det aldrig kommer att gå. Från henne har jag fått höra att det nog var bäst att gå vidare. (vill bara passa på att tacka mina två kompisar som faktiskt stöttat mig 100% i min romantiska idé att jag skulle få vara med henne, tack L och T). Tills jag en dag till slut lyssnar, stänger dörrarna till den del av mig som bara vill ligga hemma och krama gamla brev, minnas gamla sms, drömma om gamla drömmar. Och går vidare. Ett litet steg, och broarna bakom mig börjar lukta bensin. En svavellukt av tändstickor och jag vet verkligen inte om det är jag eller någon annan som hotar att förstöra allt.
Hur många gånger kan man börja gråta av att koka gröt? Varför är det helt plötsligt olidligt att hacka äppelbitar i filen?
Det här är så orättvist. Så förutsett ("så fort hon hör att du hånglat med nån annan kommer hon att vilja ha dig tillbaka"). Så osäkert.
Men nu står jag här, och om inte du tar den smärta som krävs för att släcka tändstickan mellan dina fingertoppar, kommer jag snart att tappa den. För jag vågar inte röra mig. Jag vågar bara röra dig.
Så jag skjuter ett brev under din dörr. Skriver ett annat till hela världen. Och försöker stänga dörrrarna som egentligen bara du kan öppna.
